www.gardell.org

Idag hade Lea och jag vår första dag på nya dagiset. Hon träffade direkt en kompis, Ina som är ett år äldre, också inflyttad från Stockholm och hon tog på sig att ta hand om Lea och visa runt henne bland alla leksaker. Det tog inte många minuter innan en spontan maskerad var i full gång.

Hon var lite blyg i början för alla nya fröknar, men redan efter en kvart så ville hon springa omkring och hålla sin nya fröken Lena i handen. Det här kommer att gå som en dans känner jag. Imorgon skall vi gå till lekparken, trots att de säger att det skall bli regn. Jag tror inte hon kommer att bry sig ett smack om det, utan det är snarare pappa som får rota fram något regnställ i gömmorna tills imorgon.

Idag kom Leas kompisar Lukas och Matilda på besök. Vi hade lovat att försöka ta några studiobilder på barnen vilket visade sig vara mer än lovligt svårt. Att på en begränsad yta försöka rigga blixtar, paraplyer och bakgrunder och sedan få tre små yrväder att sitta still och posera – ja hur tänkte jag där egentligen. Det gick helt enkelt inte, utan jag monterade snabbt ner studion och fortsatte lite på fri hand med 50mm objektivet.

Vi gör om försöket snart igen med lite bättre förberedelser. Det kanske går vägen om vi riktar in oss på familjeporträtt nästa gång. Där busungarna får sitta i mammas knä (så länge det går)

Ja så sa Lea imorse. Färgad av gårdagens besök på Gröna Lund sa hon att jag skulle åka karusell till jobbet. Tänk så rätt hon hade… Nu kl 09.30 sitter jag på jobbet, en timme försenad – och jag kan inte annat än tänka att pendling kan vara som att åka karusell, fram och tillbaka, byten och tillbaka igen, lite väntan och såååå åker vi, för att plötsligt stanna. Men jag är fortfarande glad i hågen. NU ska jag jobbe!

Ösregn. Ner till källaren, hämta regnstället. Cyklade till stationen på 8 (!) min. Det är ju inte kallt så det här är ju helt ok. Väl framme möts jag av meddelandet: Ersättningsbussar mellan Bålsta och Stockholm… Well – bara att vänja sig, jag har hört alla mardrömshistorier av pendlare om inställda tåg, tåg som står still, obefintliga ersättningsbussar etc etc. Att säga att man ska börja pendla till Stockholm är som att börja prata förlossning när man är gravid. Alla, då menar jag ALLA har en story om hur hemskt det kan vara. Jag gör som när jag var gravid, slår dövörat till och sätter på lite bra musik istället.
Det här måste ju vara rätt, för trots en lite motig transport till stationen så sitter jag här med fuktiga regnkläder i en påse och hjärtat sjunger trots det.
Hej torsdag, nu kör vi!

Ikväll satt jag barnvakt åt Dexter. Eftersom han sov hela tiden och inte sa ett endaste pip så passade jag på att skriva ett brev till Leas gamla dagis, med Lea som avsändare. Imorgon ska jag åka dit och hämta hennes saker, säga hejdå och göra ett litet avslut där. Lea följer inte med. Hon har inte varit där sedan midsommar, och nästa måndag ska hon till nya dagiset. Eftersom det  gamla har varit stängt hela sommaren så har vi inte kunnat hälsa på. Det skulle nog hursomhelst bara röra till det för henne, så vi väntar med ett besök. Kanske blir det av i höst.

Jag vet att jag kommer att fälla en och två tårar imorgon. Jag är sådan. Att säga adjö är knepigt. För mig har förskolan betytt mycket – och Lea har verkligen trivts bra där.

Här kan ni läsa brevet som jag ska överlämna imorgon. Det är i ett sk pdf-format. Så om du inte får upp det via länken, hör av dig så får du det på annat sätt av oss om du vill.

Klicka här för att läsa.