www.gardell.org

Norges Tak på Motard

Tanken hade funnits i mitt huvud under flera månader. Kan man använda en supermotard för touring? Normalt sett inte. Träsmaken i baken redan efter några mil skulle punktera alla sådana planer. Vibrationerna i högre farter skulle ta död på njutningen, osv, m.m.

Men ändå…
Om man med enkla små medel skulle kunna utrusta den för att minimera dessa små glapp i komforten samt om målet för resan var Norge som inte verkar ha en enda rak väg på sin karta. Allting består av kurvor och böjar både hit och dit, upp och ner. Som gjort för en smidig motardhoj. De högsta tillåtna hastigheterna pendlar dessutom mellan sextio och åttio kilometer i timmen. Återigen som gjort för en motard. Utmaningen skulle bli att klara av de riktigt tråkiga sträckorna fram och tillbaka från Sverige. Transportsträckorna.

Kort paus i Strängnäs

Förberedelserna var detaljrika och pågick under flera veckors tid. Hojen utrustades med en komfortdyna från AirHawk. En inte så billig historia men väl värd varenda krona såhär i efterhand. En GPS från Garmin, handledsstöd för gashandtaget, nya däck, samt all möjlig campingutrustning som jag skulle kunna tänkas behövas. När allt var packat, surrat och färdvägen i förhand uppritad i GPS:en så tyckte jag att det var dags att ge sig av. Första etappen som egentligen inte ingick i den stora resan var till Sundbo i Fagersta, och en övernattning i sommarstugan. En sträcka på tjugo mil och det var lagom för att upptäcka att allting fungerar och att det känns skönt att åka långt med hojen. Det enda som fanns att klaga på. stövlarna – ett par Lindstrands inköpt på MC-Varuhuset i Stockholm och som skulle ha varit vattentäta visade sig inte ens kunna stå emot en våt vägbana. Trots att det inte regnade utan bara var blött på vägen så var jag dyngsur om fötterna när jag kom fram i Sundbo. Lösningen skulle bli att mina fötter fick bo i plastpåsar i den kommande dagarna.

Anländer till Sundbo

Väderrapporterna gick varma på både internet och TV kvällen innan och det såg allt mörkare ut för resan. Solen som skulle ha lyst över mig på hela min resa verkade nu vara spårlöst borta på metrologernas kartor. Nåväl, jag hade bestämt mig och lite regn skulle inte få stoppa mig från att testa Norges kurvor på en motardhoj.

Dags för avfärd i regn

Nu börjar det roliga...

Lunchdags i bergen strax väster om Oslo

Jag tog sikte på Dalen, ett på MC forum varmt rekommenderat ställe. Det ligger ungefär mitt i Telemark och är ett lämpligt ställe där man kan fylla på både mat, sömn och bensin innan man beger sig ut på de lite mer isolerade vägarna mot Lysebotn. När jag kom till Dalen så imponerades jag över miljöerna och blev än mer övertygad över hur mycket Norge måste ha fungerat som inspirationskälla till Tolkien när han skrev Sagan om Ringen triologin. Dalen ser precis ut som scenerierna i sista filmen, hamnen där Frodo vinkar adjö till sina vänner för sista gången innan han seglar bort mot kontinenten. Tro dock inte att detta fick mig att vilja stanna här. Tvärtom – berikad på inspiration och med mycket energi kvar så tankade jag fullt och begav mig ut på Suleskarveien. En helt fantastisk väg som får en att känna som om man kör på Island. Det är sparsamt med vegetation, mycket får på vägarna och man snirklar sig fram mellan stenblock och klippor.  Just under detta pass så öppnade sig himlen igen och det regnade på ganska friskt. Jag kröp in i min bubbla och bara njöt av att befinna mig här och nu. På väg mot okänd plats.

Utsikt från Suleskarveien

När klockan närmade sig fem på eftermiddagen så svängde jag in på den tre mil länga krokiga vägen som leder ned mot Lysebotn. Vägen slingrar sig uppåt länge och ständigt möter man dessa enorma tyska husbilar. Här inträffade resans enda egentliga “nära ögat” situation när en husbil inte riktigt vill hålla sig på sin kant i en kurva utan plöstligt snävar in på sin svängradie och nästan klipper mig i styret. Jag befann mig ändå så mycket inne i “zonen” för att med god marginal kunna parera och undvika något allvarligare. “Zonen” – ett plats i medvetandet som uppstår efter någon timmes aktiv körning. Tankarna sträcker sig inte längre än till nästa kurva och man blir nästintill fysiskt ett med sin motorcykel. Det är mycket svårt att uppleva det tillståndet på någon tråkig, platt och rak väg i Sverige. Jag har lyckats hamnat där på riktigt kurviga vägar eller körande i timmar på gotländska stränder. Jag skulle vilja hävda att olyckor händer inte när man befinner sig i “Zonen”. Det är först när man släpper den aktiva körningen och tänker på annat som man släpper in möjligheten till allvarliga fadäser. Väl inne i “zonen” så hinner du planera varje kurva och vägavsnitt flera gånger innan du utför den. Du hinner även planera för hur dina medtrafikanter skulle kunna tänka sig att agera. När den tyska husbilen skar av kurvan så hade jag redan det scenariot klart för mig och kunde blixtsnabbt anpassa mig. Ungefär som att spela schack där du redan har alla motståndarens drag upplagda på bordet.

Lysebotns serpentiner

Den sista biten när till Lysebotn är makalös. Glöm Trollstigen och alla andra berömda serpentinvägar du hört talas om. Den här slår allt vill jag hävda. Sista biten sänker sig från 1000 meter över havet till havsnivå på en kilometer. ett trettiotal hårnålskurvor som sedan avslutas i en mörk tunnel som även den svänger riktigt kraftigt två gånger. Har man solglasögon på sig när man kommer in i den här tunneln så får man åka ambulans den sista biten fram till Lysebotn.

Mitt läger på Lysebotn camping

Strax innan sju på kvällen så hade jag packat upp mitt nattläger på Lysebotn camping. För att leva billigt i ett ganska dyrt Norge så hade jag packat ryggsäcken full med vildmarksmat som man enbart behöver tillsätta kokande vatten för att få biff med lök i potatismos. Det avnjöts med tetravin som sambon hade skickat med som en present från hjärtat.

Avslutande festmåltid efter lång färd

Campingen var en njutbar plats. En gryta i ett bergsmassiv samt ett tillhåll för adrenalinstinna basejumpers från alla håll. Basejumping där man kastar sig utför klippor med fallskärm är oftast en olaglig sport men som här är en av de enda platser i Europa där man lagligt kan få kasta sig utför branta klippor, falla fritt i tio, femton sekunder för att sedan landa på någon liten gräsplätt i dalbotten.

Lysebotns branta klippor

Jag var inte ensam på motorcykel här på campingen. På grund av de häftiga serpentinerna på vägen när hit så fungera platsen även som flugpapper för motorcyklister från när och fjärran. Mina tältgrannar – ett gäng tyskar på sina mega-touring maskiner hade kommit hit för att slå läger. Tänk att de åker ända hit för att sedan packa upp sina vanliga vardagliga prylar som datorer, campingsängar, grillbord, datorbord (?!) och allt annat som verkar få plats i dessa enorma muskelmaskiner. Jag kände mig minst sagt ganska primitiv på min motard, mitt enkla tält och mitt pyttelilla gasolkök.

Dag 2 – En meditation i regn
Jag vaknade tidigt och slogs med mig själv om beslutet att vänta till klockan tolv på den turistfärja som skulle kunna ta mig vidare från Lysebotn till Lauvvik. Den guidade turen med båt skulle ta två och en halv timme och kosta 220 norska kronor. För den summan kan jag få två fulla bensintankar till mc:n tänkte jag och eftersom jag kom hit för att köra motorcykel, inte lära mig mer om Norges historia så bestämde jag mig för att köra runt hela Lysefjorden. En resa som under flera timmar skulle ta mig runt på ganska dåliga vägar i stundtals mycket regn.

På något sätt ville inte riktigt min GPS acceptera detta byte från färja till åktur så ofta försökte den få mig att ta de mest besynnerliga vägar. Ibland ville den å det bestämdaste att jag skulle svänga in på både åkrar och bondgårdar. Som tur var så hade jag med min gamla Norgekarta som jag en gång i tiden hade köpt på någon Statoilmack för två Norgeresor sedan och med hjälp av den som kunde jag ändå leta mig fram till Lauvvik där GPS:en blev nöjd igen och slutade upp med att föreslå plötsliga vänstersvängar ut i gröngräset.

En regnig lunchpaus

Två färjor senare så hade jag genom otaliga tunnlar och transportstäckor letat mig upp till Sand. Regnet fortsatte oavbrutet och jag gillar faktiskt att köra i regn om man bara är korrekt utrustad för det. Man kryper in i sitt skal, kryper ihop lite och sitter och funder på livet i en liten bur av vattenpärlor. Jag skulle vilja jämföra det med någon form av meditation. Mitt nästa mål var Hordatun och jag föväntade mig ytterligare en transportsträcka. Tilläggas skall att ingenting egentligen är “transportsträckor” i Norge med svenska mått. Allting är vackert här och vilket ställe som helst längs med vägen skulle kunna vara en omtalad plats bara den låg i något annat land. Dock, efter ett tag – efter otaliga vattenfall, branta berg och turkosfärgat vatten som smeker den gröna, lummiga bergsidan så tenderar man att bli lite kräsen och lyckas ändå på något sätt klassificera vägar som mer eller mindre sköna att färdas på. Sträckan Sand – Hordatun förväntade jag mig vara en “transportsträcka”. Jag hade valt den för att den inte var markerad som en motorväg och således kanske lite mindre trafikerad. Jag blev så glatt överraskad då den mynnade ut på en av de vackraste vägarna jag färdats på.

På väg mot sköna serpentiner

En mycket varierad och storslagen väg gav många intryck. Små broar, vattenfall, slingrande vägar av mycket bra kvalitet och väldigt lite trafik. Nu njöt jag maximalt där jag puttrade fram i regnet. Strax efter Hortadun så bar det upp på fjället igen, men denna gången inte genom slingrande serpentiner utan genom en enda lång tunnel. Den var uppskattningsvis en mil lång i tolv graders lutning uppåt. Väl uppe på fjället så fick man andas bergsluft i cirka tjugo sekunder innan nästa tunnel började. Denna gången bar det nedåt i samma lutning och i ytterligare en mil. Annorlunda.

Jag kom efter ett tag fram till Odda som ligger i ena änden av Sörfjorden. Den väldigt vacker och gemytlig liten stad precis vid vattnet. Jag svängde fel i en korsning och var tvungen att vända på någon bakgata. Av en händelse så låg “Vinmonopolet” – det norska systembolaget på just denna gata och jag bestämde mig för att fylla på vinförrådet till nästa campingnatt eftersom jag druckit upp de tre små tetrorna som sambon hade skickat med redan första kvällen. Jag var helt enkelt så lyrisk över att ha kört hela sträckan fram till Lysebotn så jag ville fira lite. Sagt och gjort, jag parkerar utanför Vinmonopolet och helt genomblöt efter en hel dag i regn klafsar jag in en kvart innan stängningsdags. Jag antar att jag i detta ögonblick förvandlades till en mardrömskund då de nästan var på väg hem efter att ha städat hela affären. -”Ursäkta att jag sölar ner erat golv” sa jag och varje steg jag tog i affären lämnade blöta snigelspår och lät ljudligt där vatten pressades fram och tillbaka i min vattenfyllda stövlar. -”Det gör icke nåenting” sa den ena av de två expediterna. Det hela ebbade ut i att jag gick omkring mellan hyllorna tätt följd av en expedit med hemlängtan i blicken och en mopp i händerna. Med en ny tetravin i ryggsäcken återupptog jag färden norrut.

Vinmonopolets parkering i Odda

Jag hade satt Brimnäs som mål för dagen. Det var där jag tänkte ta nästa färja över till nästa del av Norge tidigt nästa morgon. Vägen fram till Brimnäs var extremt smal om än väldigt vacker. Vägen följde Sörfjorden i flera mil men var så pass smal att endast en bil fick plats. Det fanns små luckor för att möta andra bilar lite slumpmässigt utplacerade och om jag hade kört bil så hade jag blivit väldigt stressad över den här sträckan. Som motorcyklist så behövde man inte tänka på sådant. Man kunde alltid klämma sig förbi överallt medans bilarna ständigt fick ta små chansningar.

Efter några mil så kom jag fram till Ringöy, ett litet samhälle bara några kilometer från Brimnäs. Här stod det att det fanns “ledige hytter”, något som faktiskt inte var helt enkelt att hitta en regnig dag som denna. Stugorna var någon form av “självservering” och om det satt en nyckel i dörren så var det bara att kliva på och göra sig ett boende. Det skulle enligt en informationstavla komma någon och ta betalt mellan nio och tio på kvällen vilket det mycket riktigt gjorde. Här hade jag nog lite tur eftersom stugorna tog slut snabbt och en halvtimme efter att jag hade checkat in så fanns det inte längre en enda stuga ledig.

Hytten i Ringöy

Från stugan var det en fantastisk utsikt över en fjord och man hade bara några meter ner till strandkanten. Mina stuggrannar blev två tyskar, far och son som var ute på en motorcykelsemester tillsammans. Vi drack lite kaffe tillsammans och pratade motorcyklar. Sonen körde en lite nyare BMW modell offroad medans hans far som inte var lika duktig på engelska gled fram på någon customhoj av okänt märke. Längst bak på den customhojen så fanns ett stort plaströr fastsurrat. Innehållet i detta rör skulle visa sig vara ett stort fiskespö som fadern hissade upp efter kaffet, tog på sig fiskevästen, drog fram draglådan ur packningen och gick ner till strandkanten för att fiska. Underbart!

Jag hängde allt jag hade på tork efter en hel dag i regn. Kartor, kläder, handskar, ryggsäck, rubbet och gick sedan och la mig tidigt. Jag ville komma iväg tidigt och få några timmars körning innan alla tyska husbilar började plugga igen de smala vägarna i området.

Väntan på en färja

Dag 3 – över Norges Tak
Vaknade tidigt och efter att ha väckt campingen med mina ganska högljuda rykrör så började jag rulla mot Brimnäs och ytterligare en färja som skulle ta mig mot nästa del av Norge på min resa norrut och mot Norges tak. Efter Voss där jag stannade och tog en uppiggande Statoilkaffe och en skvätt bensin så styrde jag mot Vagnsnes. En väg som gick ännu ett fjäll. Mycket vackra vägar av bra kvalitet och jag minns speciellt ett parti – en lodrät klippvägg som säkert reste sig sjuhundra meter rakt upp. Längsmed klippväggen fanns de serpentinvägar som jag skulle klättra uppför, perfekt utskurna ur bergsmassivet enligt symetriska lagar. Längst upp ser jag en stor vit lastbil som precis har påbörjat sin färd nedåt. Allting blir en fråga om timing och min förmåga att passa in rytmen så att jag slipper möta lastbilen mot dalsidan. Jag vill inte behöva balansera mig förbi den där lastbilen med ett brådjup bara några decimeter från framdäcket, utan hellre en bergvägg. Jag lyckades till slut passa in det så att jag fick som jag önskade. Han fick pressa sig förbi mig på “yttersidan”.

Vintern kom tidigt i år

Strax innan Vagnsnes så kom lite tunnlar och den sista var hela tjugosju kilometer lång. Någonstans långt där inne i den mörka tunneln så känner man sig ganska liten på jorden. Bergets kyla biter i ansiktet och man ser inte ens vägen framför sig utan kan endast förlita sig på de vita sträck som finns målade med jämna mellanrum. I nästan tre mil får man helt enkelt bara hoppas på att det inte ligger något i vägbanan eller att några fårtackor inte förrirrat sig in i tunneln.

Ett av delmålen med min resa, förutom att besöka Lysebotn var att uppleva den rutt som kallas just “Norges Tak”. En sträcka som går mellan Sogndal – Lom. Den sträckan kunde nu påbörjas. Första biten påminde snarare om franska rivieran än något tak någonstans. Slingrande vägar som följde Sognfjordens turkosblå vatten. Sedan vek vägen av och en brant klättring påbörjades. Väl uppe över 1400.m.ö.h. så upphörde växtligheten, snön ligger kvar året om och det kändes verkligen som att man inte kunde komma högre i Norge. Sträckan gjorde skäl för sitt namn. Jag åt lite kyckling i currysås på fjortonhundra meter över havet och njöt av fjällvärldens klimat en stund.

Höjdmätare i GPS:en

En fråga som förblev olöst är alla dessa små stenformationer som existerar i tusental. Jag talar om småsten som av mänsklig hand, troligen turister,  staplas till en liten pyramid längs med alla turiststråk. Jag har försökt finna svaret men eftersom jag vägrade betala de 220 Norska kronorna för den guidade turistbåten samt att Google verkar trilskas så får jag fortsätta att leva i ovisshet. Vad kommer ifrån? Varför byggs dem och hur kan de finnas i tusentals och åter tusentals, ständigt prydande de norska bergsvägarna?

Mystiska skapelser i sten

Efter Lom så hamnade jag på E6:an. En riktigt tråkig upplevelse. Det kändes direkt som att vara tillbaka i Sverige med köer, platta långa vägar som sträcker sig i oändlighet. Som tur var så skulle jag snart vika av igen norrut mot Friisvegen. Jag hade läst om att den var så sevärd och att man kunde se mil efter mil åt alla håll. Det måste jag bara uppleva hade jag tänkt och planerat in den i min rutt. Efter att ha lämnat den tråkiga E6:an så var jag förväntansfull när jag påbörjade den lilla tjälskott-skadade vägen uppåt genom skogen. Skogen? Skulle det inte vara någon form av utsikt här? Jag var helt övertygad om att någon på motorcykelforumet antingen använder tunga droger eller bara älskar att driva med folk eftersom de hade lovat sådan fin utsikt och jag fick kryssa mig fram mellan potthål och sprickor genom en tät granskog. Jag tror jag han med några fula ord innan skogen plötsligt försvann och man mycket riktigt gled ut på ett fjäll utan dess like. Som att snabbt förflyttas till en annan kontinent. Man kunde verkligen se mil efter mil åt alla håll och vägen slingrade sig över fjället så långt man bara kunde skönja. Härligt!

Friisvegen - med utsikt åt alla håll

Friisvegen sträcker sig från Enden till Atna. Även vägen ned mot Atna var av ganska dålig kvalitet. Jag tycker ändå att färden över fjället var vackert och även om vägen var dålig i början och i slutet så kan man med vilken modern hoj som helst klara sig galant här. Enda undantaget är kanske om du kör en riktigt fläskig gynekologstol med aphängarstyre och obefintlig fjädring. Då bör du kanske hålla dig till E6:an.

Jag tog sikte mot att övernatta på Klara camping i Trysil, ett ställe som jag besökt ett flertal gånger innan. Först var jag då tvungen att ta mig över Rendalen. I hällregn jagade jag en galen tyskregistrerad folkabuss med tre kanoter på taket. Färden gick i nittio knyck på slingriga tjälskadade vägar och jag fascinerades över hur fort de vågade blåsa på med den där bussen. Dessutom med de tre kanoterna fastsurrade. Den sista lilla sträckan mot Trysil visade sig vara en grusväg. Jag kanske inte skall använda “lilla sträckan” eftersom vi pratar om en sträcka på någonstans mellan fem och tio mil. Nåja tänkte jag, fjädring har jag så det räcker och blir över och jag är inte förtjust över idén att ta en lång omväg ut till E6:an igen. Jag körde grusväg över Trysilfjället i skymmningen. Det var faktiskt riktigt kul.

Hytten i Trysil - Klara camping

Några lokala yngre förmågor hade hyrt en intill liggande hytte och hade en riktigt högljudd förfest här. Vänta ni bara tills imorgon bitti tänkte jag, drog kudden över huvudet och somnade ovaggad efter en lång dags färd.

Dag 4 – den avslutande transportstäckan
Hade satt klockan på 05.00 och tjugo minuter i sex så startade jag besten med några extra varvningar utanför de slagna hjältarnas hytte. Jag log mitt bredaste leende innanför hjälmen och satte kurs mot Sverige. Jag tänkte på en slogan som man kan läsa på Gotlandsbåten. Det står -”Kom ihåg, du är en del av någon annans upplevelse”. I gårkväll så var de en del av min upplevelse. Nu blev jag plötsligt en del av deras.

In i dimman...

Vägen in i Sverige gick genom Malung och Sälen. Dimman låg tät hela morgonen och så fort man lämnat Norges kurviga vägar och vackra natur så infann sig tristessen. Nu förstår man plötsligt varför man skulle vilja ha en stor fläskig Honda Goldwing med 5 kanals stereo, microvågsugn och en 14″ skärm som visar hela första säsongen av kvinnofängelset – det är för att råda bot på den mördande tristess som uppstår på våra svenska vägar. De är raka. Det är granar på sidorna. Finns inte så mycket mer att tillägga.

Pappa är hemma!

Efter över 250 mil och fyra dagar så är årets MC resa nu till ända. Som alltid så uppstår ett sorts vacuum när man sadlat av, tagit en dusch och plötsligt inser att man inte längre är på väg någonstans. Det går över och man får koncentrera sig på att summera alla intryck och upplevelser man varit med om. Jag har lyckats med mycket den här gången. Jag har kört långt med en motardhoj. Jag har åkt, levt och klarat mig själv. Jag har inte haft något annat att göra på kvällarna än att tänka och filosofera över livet. Att få tillbringa så mycket tid med sig själv är ingen självklarhet i dag. Ständigt matas man med intryck från datorer och tv-skärmar. Man hittar sällan de där utrymmena i sin vardag då man faktiskt har tid att sätta sig ner och reflektera över livet som passerar och de beslut man ständigt tar. Jag har haft så mycket tid för det nu i min ensamhet samtidigt som jag upplevt det kanske vackraste landet på jorden.

Jag är lycklig över att jag har fått den här möjligheten. Att jag har en familj som låter mig få sticka iväg på dessa små äventyr. Att jag har ekonomin och hälsan att genomföra det och för att jag vågar och orkar, även om det regnar eller om jag inte kommer att kunna dela det med någon.

Slutligen, kan man åka långt på en motard? Absolut! Saken är den att om jag skulle göra om det så skulle jag inte vilja ha någon annan hoj. För en person och med Norge som resmål så var den som klippt och skuren för vägarna, hastigheterna och etapperna.

/Ingemar