Jag lärde mig ett nytt uttryck idag: Starur, alltså Star-ur. För alla Gotlänningar är det välkänt. Men jag har (som de flesta fastlänningar) aldrig hört det förut. Klicka här för att veta mer.
Nedräkning, bara sex stycken kvar då?
Jag har beställt lite rolig studio-utrustning. Blixtar, stativ, paraplyer, snoot, bi-kakeraster, färg-gel, softboxar och en massa annat kul att leka med. Det kommer att kunna produceras riktigt fina porträttbilder här snart. Tills jag får hem alla specialprylar så får jag hålla till godo med det solljus som rinner in genom våra solkiga fönster. Jag blev sugen på att prova bamseobjektivet – (80-200) och passade på att fånga Lea när hon lekte med sin mamma.
Vilken sanslös skärpa för att vara taget på fri hand och i en relativt mörk lägenhet. Jag kommer snart att börja jaga offer att öva mig på i studiofotografering. Kan du tänka dig att bli bombarderad av blixtar i en timme eller två så får du gärna höra av dig. Det blir ungefär som när frisörer skall lära sig klippa. Det kostar ingenting, det är på egen risk, och resultatet kan bli antingen bedrövligt eller fantastiskt. Vågar du?
Jag har ruskat liv i fotoutrustningen igen med att köpa två nya objektiv. Det var dags att göra sig av med de mellanmjölk-objektiv som “följer med” kameran, och skaffa något riktigt kvalitativt. Något som man säger “wow” av när man ser på resultatet. Jag har hängt lite på Tradera (nätauktion) de senaste dagarna och kommit över två riktiga guldklimpar. Det är två exklusiva objektiv som ofta används av proffsen.
17-55mm & 80-200mm
Det mindre (17-55mm f/2.8) är ett generellt objektiv med många användningsområden. Natur, familj, händelser, m.m. Det som kommer sitta på kameran oftast misstänker jag. Det lite längre (80-200mm f/2.8) kommer bli mitt studio och porträttobjektiv.
Halleluja vad det skall fotas nu!
Som alla redan vet så har SL (Stockholms Lokaltrafik) stora problem med att få tunnelbanan som går ovan jord att fungera. Detta innebär att det svårt att ta sig från Hagsätra in till Östermalm där jag jobbar. Så imorse tog det mig två timmar att ta mig till jobbet. Jag valde en något annorlunda väg idag, hade jag anat att pendeln gick lite då och då (inte särskilt ofta dock) så hade jag naturligtvis promenerat till Älvsjö och tagit pendeln in till centralen, men nu såg min färdväg lite krångligare ut. Jag var dock väl förberedd och rustad med underställ, skidoverall, SL-kort (inte liftkort vilket min klädsel mer passade för), telefon, musik i lurarna och framför allt stort tålamod och ett gott humör.
Jag började med att lämna Lea på dagis i vanlig ordning. Sedan gick jag till Hagsätra centrum för att se hur det såg ut att funka med ersättningsbussarna. Moahahahaha!!! Jag gapskrattade inombords. Så här såg det ut i centrum;
Bilderna är ju mörka min ni ser nog att det är lite för många människor för att få plats på en ersättningsbuss som kommer lite närsomhelst och kanske om 30 minuter eller mer, det vet ingen. Nej så jag promenerade till Högdalen, Ingemar tipsade mig tack och lov i den vevan att jag skulle ta bussen till Liljeholmen för att där byta till tunnelbanan. Sagt och gjort, i Högdalen hoppade jag på en buss, fick sittplats dessutom, åkte till Årstadal. Där rådde busschauffören alla att ta tvärbanan till Liljeholmen för det stod helt still på vägarna. Så det gjorde alla. Tvärbanan alltså från Årstadal till Liljeholmen. Häpp! Väl där så kom jag med tunnelbanan till Östermalmstorg. Tjoho! Så 2 timmar senare stod jag alltså utanför jobbet. Nu verkar det som om de har fixat växlarna, så jag kommer nog hem med tunnelbanan, men räknar ändå med 2 timmar hem. Så skidoverall på igen, sen är jag rustad.
Eftersom alla som äger en bil tog bil i morse så tog Ingemars resa till Enköping 2.5 timme. Tålamod var ledordet!
Visst är det makalöst att det inte funkar. Men jag orkar inte ens lägga energi på att klaga på SL, det är det så många andra som gör. Jag konstarerar krasst, att så här är det, och kan hålla med den kloka och glada man som intervjuades (med rimfrost i skägget) igår av lokalnyheterna. Han sa att vi kanske behöver det här, att ryckas ur vårt invanda mönster, se utanför systemen vi har skapat och kanske tom börja prata med varandra. Så känner jag med.
Så imorgon åker jag till jobbet, kanske med tunnelbanan, kanske inte. Vem vet, jag kanske till och med pratar med mina medresenärer?
Kommer ni ihåg Mireille Mathieu? Det gör jag. Hon gav den galet perfekta helluggen ett ansikte. Vad gör hon idag tro?
