Ja och för er som inte redan visste det så har svininfluensan barrikaderat vårt hem de senaste veckorna. Men det är bara de senaste dagarna som vi har helt säkert vetat att så var fallet, detta efter att vi fått tillbaka ett positivt svar på Leas test av AH1N1 (sk svininfluensan).
Testet togs för att Leas sista förkylning , den som drabbade henne förra veckan, var så tuff och hostig för henne. Vi fattade misstanke att det kunde ha varit “svinisen”, och eftersom hon har astma (infektionsutlöst?) är det viktigt för oss att hålla koll på om det var influensan eller “bara” en vanlig förkylning. Så därför gick vi till Vårdcentralen där ett test på Lea togs. Under tiden vi väntade på svar insjuknade Ingemar snabbt och det gick snart upp för oss att den förkylning jag hade haft senaste veckan säkerligen var en släng av vad jag väljer att kalla “svinisen”. Här måste tilläggas att Lea redan var frisk och helt feberfri sedan flera dagar, hostan var bättre och vi såg redan samma dag som testet togs att hennes allmäntillstånd var förändrat till det bättre.
Jag såg till att jobba hemma hela veckan efter att ha gått hem tidigare i måndags, inte för att jag kunde sprida smitta rent teoretiskt – feberfri hade jag ju varit i flera dagar – men det var tryggast så av flera anledningar. Först och främst så var Ingemar så dålig att jag inte hade velat lämna honom ensam, särskilt inte efter vad som stått i alla kvällstidningar och SVININFLUENSAN. Jag målade upp skräckscenarion om hur han skulle få andnöd och vi skulle bli en del av krigsrubrikerna på löpsedlarna… men helt ärligt så var jag livrädd att smitta mina jobbarkompisar också. Tack och lov så har det gått fin fint att jobba hemifrån, tills idag då jag däckade på förmiddagen och faktiskt insåg att jag är lite krasslig trots allt.
Naturen är så finurligt uträknad att den tillät mig att stå på benen och fortsätta ratta hem och dagishämtning och lämning medans Ingemar har legat helt däckad av alla symtom som radas upp på alla tänkbara informationssidor på webben. Jag har helt ärligt aldrig sett Ingemar så medtagen någon gang. Med konstant feber fick han utstå mina frågor; Hur är det? Gör det ont när du andas? Hur mår du? om och om igen…
Nu är Ingemar på väg ut ur dimman, han är ju inte frisk – men nu behöver vi absolut inte oroa oss längre.
Lea har varit frisk hela veckan, hon stormtrivs på dagis och hennes utveckling tar gigantiska kliv nu när hon är frisk igen. Det är som om den här äckliga influensan rensade ut systemet på henne.
Jag har som sagt bara haft som en liten förkylning med någon times feber under helgen som var.
Nu är vi så lättade och enormt tacksamma och glad över att vara immuna på naturlig väg, utan vaccination. Att slippa oroa sig för Lea och en eventuell “svinis”är helt underbart.
Nu kan vintern få komma med vattkoppor (som Lea har duckat för tre gånger) och kräksjukor. Vi ska väl ta oss igenom det med. Men helst av allt vill jag tro att Nu Vänder Det! Nu ska här bli en frisk och kry familj som kan göra härliga saker tillsammans utan att det alltid är någon av som inte är frisk. Vik hädan baciller och VABdagar, välkommen ljusare tider med ork, glada miner och pepparkaksdoft!
Ja och för er som inte redan visste det så har svininfluensan barrikaderat vårt hem de senaste veckorna. Men det är bara de senaste dagarna som vi har helt säkert vetat att så var fallet, detta efter att vi fått tillbaka ett positivt svar på Leas test av AH1N1 (sk svininfluensan).
Testet togs för att Leas sista förkylning, den som drabbade henne förra veckan, var så tuff och hostig för henne. Vi fattade misstanke att det kunde ha varit “svinisen”, och eftersom hon har astma (infektionsutlöst?) är det viktigt för oss att hålla koll på om det var influensan eller “bara” en vanlig förkylning. För att kunna ta ställning till en eventuell vaccination gick vi till Vårdcentralen där ett test på Lea togs. Under tiden vi väntade på svar insjuknade Ingemar snabbt och det gick snart upp för oss att den förkylning jag hade haft senaste veckan säkerligen var en släng av vad jag väljer att kalla “svinisen”. Här måste tilläggas att Lea redan var frisk och helt feberfri sedan flera dagar, hostan var bättre och vi såg redan samma dag som testet togs att hennes allmäntillstånd var förändrat till det bättre.
Jag såg till att jobba hemma hela veckan efter att ha gått hem tidigare i måndags, inte för att jag kunde sprida smitta rent teoretiskt – feberfri hade jag ju varit i flera dagar – men det var tryggast så av flera anledningar. Först och främst så var Ingemar så dålig att jag inte hade velat lämna honom ensam, särskilt inte efter vad som stått i alla kvällstidningar och SVININFLUENSAN. Jag målade upp skräckscenarion om hur han skulle få andnöd och vi skulle bli en del av krigsrubrikerna på löpsedlarna… men jag var även livrädd att smitta mina jobbarkompisar. Tack och lov så har det gått fin fint att jobba hemifrån (jag har ju min absolut mest hektiska månad just nu på jobbet), tills idag då jag däckade på förmiddagen och faktiskt insåg att jag är lite krasslig trots allt.
Naturen är så finurligt uträknad att den tillät mig att stå på benen och fortsätta ratta hem och dagishämtning och lämning medans Ingemar har legat helt däckad av alla symtom som radas upp på alla tänkbara informationssidor på webben. Jag har helt ärligt aldrig sett Ingemar så medtagen någon gång. Med konstant feber fick han utstå mina frågor; Hur är det? Gör det ont när du andas? Hur mår du? om och om igen…
Nu är Ingemar på väg ut ur dimman, han är ju inte frisk – men nu behöver vi absolut inte oroa oss längre.
Lea har varit frisk hela veckan, hon stormtrivs på dagis och hennes utveckling tar gigantiska kliv nu när hon är frisk igen. Det är som om den här äckliga influensan rensade ut systemet på henne.
Jag har som sagt bara haft som en liten förkylning med någon timmes feber under helgen som var.
Nu är vi så lättade och enormt tacksamma och glada över att vara immuna på naturlig väg, utan vaccination. Att slippa oroa sig för Lea och en eventuell “svinis”är helt underbart. Kanske ger det hela hopp till alla också att det går att få svinis utan att helt däcka, så som jag erfor…
Behöver jag säga att vi för övrigt är så innerligt trötta på att vara sjuka?! Jag har klarat mig bra under hösten, men Ingemar och Lea har verkligen tagit smäll efter smäll. Men nu kommer väl vintern med vattkoppor (som Lea har duckat för tre gånger) och kräksjukor. Vi ska ta oss igenom det med. Men helst av allt vill jag tro att Nu Vänder Det! Nu ska här bli en frisk och kry familj som kan göra härliga saker tillsammans utan att det alltid är någon av som inte är frisk.
Vik hädan baciller och VABdagar, logistikproblem och autopiloter!!
Välkommen ljusare tider med ork, glada miner och pepparkaksdoft!
