Den 22 maj kom vår Lea till världen.
V 35, alltså 5 veckor innan beräknat förlossningsdatum och helt utan någon egentlig förvarning.
Vattnet gick kl 5 på morgonen, HERREGUD!!, packa en väska (vad var det nu de sa att man skulle ha med sig?) Ingemar höll masken, visade inte en min av den rädsla han hade när jag stod mitt i sovrummet; ”Ingemar, vattnet har gått!” ”Va härligt!” Log han, men tänkte 100 och 1000 andra mer oroande tankar som han höll för sig själv.
Smått chockade, nästan fnittriga, packade vi in oss i bilen och for snabbt in till SÖS. Väl framme mötte en fantastisk barnmorska oss. Vi pratade lite och jag beskrev mina svaga molande värkar. Jag undrade försiktigt hur man känner när värkarna sätter igång. ”Lugn, det känner du.” fick jag till svar. Men riktigt så enkelt var det inte. Min smärttröskel är ganska hög, och jag var helt plötsligt mitt uppe i värkarbetet och andades mig igenom skoven, fick två Alvedon och undrade om jag kanske skulle prova lustgasen.
Då var det dags att känna efter hur mycket jag var öppen.
Det var ganska lugnt, tyckte vi alla, men det visade sig att jag var öppen 9 cm OCH att lilla grodan låg i sätesbjuding med fötterna före.
Alla gånger de har känt huvudet då? Ja frågar du oss så tror vi INTE att hon har vänt sig i samband med förlossningen, för hennes naturliga liggställning är som en groda – så som hon kom ut. Alltså så bör hon ha legat så i magen ett tag. När de kände en fot så blev vi lite skärrade och det blev så klart fullt pådrag. En läkare fick hjälp av en överläkare och allt jag sa var “Jag vill inte snittas om det går att undvika”. Ja, det var inte så mycket att fundera över – snitt hanns inte med, krystvärkarna kom och 10.09 kom Lilla grodan – ursäkta Lea – ut till vår värld med rumpa och fötter först och med navelsträngen 2 två varv runt halsen.
Vi satt där på SÖS med en underbar liten tjej och kunde inte fatta vad som just hade hänt. Två överrumplade föräldrar försökte nu förstå vad vi hade varit med om… Lite anade vi att den kommande veckan, Leas första levnadsvecka, skulle komma att bli en resa helt olikt något någon av oss varit med om tidigare.
Den första veckan spenderade vi på sjukhuset, i en bubbla, skyddad från omvärlden med en galopperande försommar utanför fönstret, boendes i ett rum, gåendes i särk och tofflor, varvade dagarna med att hämta mat – till oss och Lea, våndas över att koppa i Lea mat, börja med amning, ge flaska, väga henne, provtagningar, och en makalös bergochdalbana innan vi visste om hon var ute ur den värsta och mest osäkra perioden. Allt detta medan vi försökte sålla i motstridiga uppgifter från all personal som på BB utgjorde en strid ström av nya ansikten och skiftbyten.
Nu är vi hemma. Det är underbart, amningen funkar OK, och vi försöker nu landa i allt det nya. Vi förundras över alla kritiska punkter och händelser vi har duckat för under förlossningen och veckan som följde. Det är med stor tacksamhet vi nu kan säga att allt gick bra. Vi är så kära i vår lilla tjej och nu när allt känns bra med hennes styrka och hälsa så är det verkligen så ljuvligt att kunna njuta av henne och varandra.
Nu är vi lediga tillsammans i två veckor innan semestrar och föräldraledighet tar vid. Det är underbart skönt att vara hemma tillsammans, lära känna vår lilla tjej och försöka skapa rutiner. De flesta praktiska detaljer är lösta här hemma. Tack vare Gudfar så hade Lea en vagn och bilbarnstol som väntade på oss här hemma, den hämtade han åt oss när vi låg på SÖS.
Just nu är vi mitt i småbarnslivet och alla dess gåtor och underbara känslor. Jag med en grav amningshjärna! Inte mycket att göra åt… hehe! Ja livet tar nya vändningar. I vanliga fall är vi ju intresserad av mycket mer än småbarn, men vi hänger oss i detta nu åt att vältra oss i kärlek till vår lilla familj, amningsproblem, svindlande tankar kring framtiden för lilla Grodan och lyckliga tankar “här och nu”!
/Anja
