Varför har ingen berättat att det var så här?
Jag har alltid gått och trott att det oftast är förfärligt jobbigt att vara gravid. Hittills är det faktiskt bara angenämnt och det är underbart härligt att bli försatt i ett stadie helt utanför min egen kontroll. Nja det är inte helt utanför min kontroll, men vad annat kan jag göra än att bara åka med?..
Ja jag vet – jag har tur, jag mår – hittills! – fantastiskt bra. Inget illamående, inga krämpor överhuvudtaget faktiskt.
Både min och Ingemars fascination är stor över hur kroppen förändras. Hehe
För oss är det ju första gången för allt som sker under den här graviditeten – ingen av oss har gjort det här förut. Vi tillåter oss att förvånas och glädjas över att det hela tiden händer saker med sinne (kanske inte alltid lika angenämt kanhända) och kropp. Det är bara att åka med. Jag lever mer “här och nu” än vad jag gjort på länge.
Det jag är mest förvånad över är hur kär jag kan vara i en liten person som jag ännu inte har träffat. Jag tittar ofta på bilden på lilla Pyret och längtar så efter att träffas. Jag vill hålla i famnen, vyssja och skydda, skratta, uppleva, förundras och röras.
Känslan är så stark så det är faktiskt överumplande ibland.
Tanken svindlar – vi ska bli tre! Och inte för ett kort tag, för hela livet… Svindlar var ordet.
Att försöka förklara hur det här känns är lönlöst, men jag snuddar vid det i alla fall.
Ingemar och jag gör verkligen det här tillsammans. Det är stort, och det om något stärker kärleken.
/Anja
