Jag är nyss hemkommen från sjukhuset för fortsatt vila i hemmiljö. Trots otaliga tester så har man egentligen inget konkret att gå på. Överläkaren på lungavdelningen gör en avancerad gissning att den kroniska bihåleinflammationen som jag tydligen har slutligen kröp ner i lungorna och på något sätt åstadkommit en lunginflammation. En lunginflammation som jag säkert gått omkring med ganska länge nu. Jag är som sagt hemskickad med nya mediciner, en sjukskrivning och en remiss till infektionskliniken där de får ta ställning till fortsatt behandling.

Morgonens bronkoskopi var verkligen ingen trevlig upplevelse. Morfinsprutan gav bara en viss effekt och svåra kräkreflexer gjorde att de även var tvugna att droga ned mig ytterligare  med stenzolid. Jag har varit en zombie hela förmiddagen av dessa droger men nu börjar jag kvickna till så smått.

Jag fortsätter med en väldigt stark kortison-kur under en tid för att se om det blir bättre. Tack alla som kommenterat, skickat SMS, besökt och ringt. Man känner sig stark av allt stöd. Tack även till Anja som p.g.a. detta nästintill blivit en ensamstående mamma till två barn. Hon ror den skuta vi kallar familj med starka och trygga händer. Man omvärderar mycket när man är sjuk. Vänner, hälsa, möjligheten till motion och att ta hand om sin kropp samt hur bräckligt lycka kan vara.

Jag är kvar på sjukhuset och jag får varken äta eller dricka fram tills bronkoskopin imorgon och två timmar efter den. Att det inte är en helt angenäm undersökning förstår man då man först får en lugnande morfinspruta och sedan duschas med bedövning i mun och svalj.

Idag har jag har många besök. Anja och Elton, Idus och min chef Peter har alla varit och hälsat på mig. Det lättar upp väldigt med besök. Nu har jag fått hit lite film och lite datorspel så nu skall jag klara av de vakna nätterna. Jag fick även massor med godis att knapra på, men i skrivande stund, på den fastande magen, så försöker jag ignorera alla smaskiga delikatesser. Jag sparar dem till imorgon. Jag har läst någonstans att man blir sötsugen när ruset lägger sig?

Det pratas om permission till helgen. Skall bli skönt att få komma hem till Lea som säkert undrar var pappa tog vägen.

-”Vi har en bra nyhet och en dålig”. Överläkaren gjorde entré i rummet med resultaten efter gårkvällens röntgen. -”Den bra nyheten är att vi inte hittar några fel på dina röntgenbilder, och den dåliga är att vi fortfarande inte vet varför du är så sjuk.”

Som ett delmål så hade de upptäckt på röntgen att jag lider av kronisk bihåleinflammation, men det förklarar inte någon större del av mina andningsproblem så det kommer att behandlas isolerat. Mot andningen så tror ändå läkarna att det är kortison som borde vara lösningen, men en ännu starkare dos. Den förra omgången var 10mg och jag upplevde den som stark. Idag påbörjas en 60mg omgång. -”Du kommer att bli ganska hög” och blir kvar här ett tag. Ronden var avklarad.

Jag inväntar droger på en bricka och ännu ett tråkigt dygn på sjukhuset.

Jag har en vaknatt på sjukhuset. Det är hostan som håller mig vaken. Jag ligger inlagd på lungavdelningen och funderar på varför inte lungavdelningen har hostmedicin att kunna ge sina patienter? Är inte det att jämställa med om bagaren skulle sakna mjöl?

Dagen började med återbesöket efter kortinson-behandlingen som jag precis tagit. Den hade ingen effekt utan jag var fortfarande sjuk. Provsvaren hade kommit och det enda som egentligen gav utslag var att det fanns förhöjda antikroppar mot TWAR vilket tyder på en genomgången infektion, och att den ej finns kvar i kroppen. Han ville lägga in mig för vidare undersökning och behandling och jag fick traska bort lite lungklinikens avdelning för att möta nästa läkare.

Nästa läkare öppnar med att han tillhör dem som inte rror på TWAR, utan kallar den för en ”öppenvård-diagnos”. Något som skulle vara en brist på bättre vetande. Han var även tveksam till varför jag skulle bli inskriven men -”Jag skall lyssna lite på dig innan jag skickar hem dig” sade han innan han fiskade upp stetoskopet och lyssnade på min andning.

Efteråt sade han. -”Nu förstår jag varför du skall bli inskriven”. Han förklarade att jag hade en extremt sällsynt ”sjukdomsbild”. Jag hade missljud i hela andningscykeln,  på både in och utandning, vilket inte tillhör de normala diagnoserna. Alla de andra läkarna som jag sedan träffat under dygnet har även de behandlat mig lite speciellt efter det. Som om det vore riktigt synd om mig. Mer än vad jag känner själv faktiskt vilket ändå någonstans måste betraktas som en ovanlig händelse. Det är oftast jag som tycker mest synd om mig själv.

Under kvällen så blev det remiss till akutröntgen, CT eller skiktröntgen som det också kallas. Jag fick kontrastvätska i blodet och fick åka fram och tillbaka i en stor vit ring av hårdplast. Själva utlåtandet får jag vänta på tills morgonronden imorgon. Då skall de även stoppa ner lite kameraoptik i luftvägarna och inspektera insidan av lungorna.

Jag hoppas på att kunna få återvända hem snart. Nätterna är extra jobbiga här. När man ändå inte kan sova på nätterna vilket jag börjat vant mig vid så finns det ändå så mycket mer att sysselsätta sig med i hemmet. Här på ett sjukhus blir nattens timmar så långa.

Elton växer så det knakar!
Han är nu 70 cm lång och väger 8 kg.
Det är två snäpp över medel på längdkurvan och ett snäpp över på viktkurvan.

Livet blandar och ger, bajs och tårta… Dagens tårta är att Elton tog nappen och även somnade av sig själv. Ja och så kärleken. Det är tårta.

Det där andra det kan vi lämna därhän bland alla snorpapper och de trötta suckarna. Imorgon är en ny, friskare dag!

lyssnar just nu på Jamie Cullum – High And Dry